Lyssna
Lyssna
Skriv ut
Dela

Nordvästra Lidingö

Område A innefattar nordvästra delen av ön med Centrum, Näset, Grönsta och Bo. Du når området med bil om du åker mot Sticklinge och Grönsta eller buss 204 mot Rudboda samt alla bussar mot Lidingö centrum.

Gå gärna vår Kulturvandring från Dalängen till Grönsta.

Karta för kulturvandringen "Gravfält och flyghangar"PDF (pdf, 127.7 kB)

Ritad karta över område A

Utmärkta platser på kartan

1. Flöjtspelande ängel

Flöjtspelande ängel av Carl Milles. Modellerad 1949–50 och gjuten i brons. Placerades på Torsviksberget 1997.

Redan på 1920-talet började Carl Milles modellera sin första ängel. Motivet återkom han till och omtolkade under senare år av sitt konstnärskap.

Skulpturen var urspungligen tänkt som en del av Uppståndelsemonumentet i Falls Church, Virginia, En fontän med temat återförening med nära och kära efter döden. Denna flöjtspelande ängel är här placerad fristående.

Carl Milles skissade och skulpterade flera änglar under sin tid i USA. Änglarna finns placerade i olika konstellationer världen över, spelande olika blåsinstrument såsom panflöjt, tuba och klarinett. För Carl Milles var änglar en symbol för konstnärens roll som förmedlare av en andlig och mytomspunnen dimension utöver den världsliga.

Carl Milles jobbar med skulpturen

Carl Milles författade ett litet poem avseende Flöjtspelande ängel under sina sista timmar i livet i september 1955:

Idag spelar du flöjt
för oss församlade här…
Måtte Du ofta besöka denna by
Och ofta spela med glädje
Att Du kan avlämna rapport därovan
med lyckliga känslor
och Gud ler-då han hör dig berätta.

Flöjtspelande ängel är en deposition från Millesgården, utvald av Rolf Milles och Lidingö hembygdsförening.

Text av Lidingö stad och Millesgården.

2. Lidingö stadshus

Lidingö blev stad 1926 och fick fem år senare ett stadshus. Det var gamla epidemisjukhuset som byggdes på och om efter ritningar av Lidingöarkitekten John Åkerlund. Lidingös befolkning växte och med den stadens förvaltningsorganisation. Stadshuset blev följaktligen för trångt och fullmäktige beslutade därför att ett nytt stadshus skulle byggas på samma plats som det gamla. Efter en arkitekttävling 1967 fick professor Sten Samuelsson tillsammans med Fritz Jaenecke uppdraget att rita det nya stadshuset, som stod färdigt 1974.

Lidingö stadshus entré

Byggnaden vilar på ett förhöjt däck, under vilket sessionssal, arkiv, förråd och garage är inrymt. På däcket ligger ett genomgående entréplan med reception, utställningshall med en del tillägnat Raoul Wallenberg.

Förvaltningarna ryms i två tvärställda kontorshus med tre respektive fyra våningsplan ovan mark. Den silverglänsande aluminiumfasaden med tvärställda solavskärmande lameller ger uttryck för tidens modernistiska ideal.

Byggnaden är bedömd som värdefullt kulturminne i översiktsplanen från 2002. Trädgårdsarkitekt Walter Bauer svarade för den yttre miljön med väl utformade trädgårdar och stödmurar.

Under 2017–19 renoverades huset grundligt med utbyte av ventilationssystem och stammar. Samtidigt öppnades huset upp och gjordes mer tillgängligt för Lidingöborna. Flertalet verksamheter, såsom stadsbiblioteketet flyttade in i huset under 2019.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

3. Raoul Wallenberg-monumentet

Raoul Wallenberg porträtt

Raoul Wallenberg. Porträtt ur Nina Lagergrens privata album, reproduktion Karl Garbor.

En människa gör skillnad, man behöver inte vara någon särskild person för att hjälpa en annan människa.

Monumentet Raoul Wallenbergs gärning är skapat av konstnären Willy Gordon och invigdes 1999. Det tillkom på initiativ av fru Carmen Regnér och överlämnades som gåva till Lidingö stad.

Det nästan fyra meter höga monumentet i brons hedrar Raoul Wallenbergs gärning, civilkurage och medmänskliga insatser i Budapest under andra världskrigets slutskede. Monumentet visar hur Raoul Wallenberg bakom ryggen räcker skyddspass till förtvivlade människor. Som komplement finns en minnestavla, bestående av tre stenar, som beskriver Raoul Wallenbergs gärning.

Raoul Wallenberg och hans medarbetare räddade många judar som inte hann uppfatta vem som hjälpte dem. Raoul Wallenberg sade: ”Jag får inte engagera mig i enskilda fall, jag måste rädda så många som möjligt”. Med hjälp av skyddspass, sin skickliga förhandlingsförmåga och hängiven personal på den svenska legationen, med bland andra Carl Ivar Danielsson och Per Anger, kunde Wallenberg rädda tiotusentals judar undan Förintelsen mellan juli 1944 och januari 1945.

Raoul Wallenberg togs tillfånga 17 januari 1945 av ryska officerare. Hans öde är okänt, men enligt senare forskning ska han 35 år gammal ha avlidit 1947 i fängelset Ljubljanka i Moskva.

Raoul Wallenberg föddes på Lidingö den 4 augusti 1912. Tillsammans med sin mor bodde han under somrarna i sin morfar professor Per Johan Wisings sommarvilla Kappsta på södra Lidingö. Familjen ägde villan under tiden 1882-1947 och bodde där till 1928. Huset förstördes vid en brand i augusti 1933 och i dag finns bara grunden kvar. Platsen stod orörd fram till 1986 då Lidingö stad köpte området. Vid husgrunden finns ytterligare ett minnesmärke över den svenske diplomaten, ”Attachéväska R W ” skapat av konstnären Ulla Kraitz.

I Lidingö stadshus finns en utställningsyta tillägnat Raoul Wallenberg, med dokumentation och litteratur om den kände svensken. För att hedra hans gärning har Lidingö stad instiftat Raoul Wallenbergdagen den 27 januari och beslutat om ett årligt pris riktat till ungdomar.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

En stor grupp personer står vid en tågstation

Raoul Wallenberg vid Jozsefvarosi tågstation i Budapest under en räddningsauktion. Bilden är tagen i smyg genom en bilruta av Thomas Veres. Raoul står med händerna bakom ryggen till höger i bild.

4. Villa Fornboda

Villa Fornboda, som är ett av de tidigast uppförda husen i villastaden, är ett väl bevarat exempel på ett hus med närservice. Lidingö Villastads grundare insåg vikten av god service åt dem som i början av 1900-talet flyttade in i de nybyggda villorna. 

Namnet Fornboda speglar dåtidens intresse för forntid och allmogekultur, men byggnaden var modern för sin tid med ljusa putsmurar och stora fönster. Huset har under åren använts till olika ändamål. Bland annat konditori/café med bageri, småskola, bank, polisstation och frisörsalong.

Fornboda konditori på 1920-talet.

Villa Fornboda ca 1912 med bank och konditori.

Bageri och konditori

Bageri- och caférörelse har präglat huset under hela 1900-talet. En tidig ägare (1910–1920) var sundhetspolisen Erik Edvard Ternell. Till höger om entrén fanns från början ett konditori med två avdelningar, en för ”litet finare kontorsfolk” och en för ”blåställ och chaufförer”. I källarplanet fanns bageriet där man än idag kan beskåda den inbyggda bakugnen.

Astrea är ett namn som länge förknippats med huset. Det har sin förklaring i att fröknarna Berta Andersson och Karin Edling, som ägde rörelsen från 1921, också drev pensionat och vilohem i närbelägna kvarteret Astrea. Under bageriepokens sista år 1993–1995 var det konditori Princess som stod för ruljangsen.

Skola och bank

Under Fornbodas första år drev Villabolaget en liten privat småskola i huset under ledning av fröken Zetterholm. Efter en kort tid flyttade skolan till närbelägna Vattängens gård. I ett rum till vänster om entrén inrymdes en kort period en bank, som på 1920-talet omvandlades till köpingens polisstation.

Villans övervåning inreddes tidigt med bostäder, bland annat för bageriets anställda.
Med ingång från gaveln hade frisörmästaren, tillika fältskären, David Borgh sin salong under åren 1916–1958. Denne legendariske lidingöprofil kallades ibland för ”borgmästaren”. Flera frisersalonger följde och sist i raden var Mustafa Frisören mellan 1983–1995, då salongen flyttade till nya centrum.

Sedan 1998 hyrs huset av Lidingö Hembygdsförening som här driver Lidingö Museum. Villa Fornboda ägs idag av Lidingö stad.

Arkitekter var Carl Kempendahl och David Lundegårdh och byggåret är 1907.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

5. Centralpalatset och Vasaborgen

Lidingö Villastad börjar uppföras under 1900-talets första år. Tidigt planeras också för ett stadsmässigt område med flerbostadshus och affärslokaler kring korsningen Vasavägen–Stockholmsvägen, i anslutning till Lidingöbanans dåvarande station ”Vasavägen”.

Centralpalatset

Centralpalatset uppfördes i nationalromantisk stil och blev början på en stadslik bebyggelse. Arkitekt var Alf Landén, och byggåret var 1913. Byggnaden har tre våningar med bostadslägenheter och bottenplan med affärslokaler. På 1940-talet byggdes Centralpalatset till med bostadshus åt öster.

Ursprungligen fanns här, med ingång från Kyrkvägen, apoteket Tärnan och butiken Varia med hygienartiklar och kosmetika. Med ingång från Vasavägen låg Carl A Thorell garn och väfnader, samt den kooperativa livsmedelsaffären Svenska Hem med en avdelning för kött och charkuteri och en för specerivaror. Livsmedelsaffären flyttade 1954 och ersattes dels av affären Arne-foto, som också sålde grammofonskivor, dels av ett konditori.

En stor del av bottenplanet användes som banklokal från 1913 av Stockholms Folkbank och från 1922 av Mälarbanken. Svenska Handelsbanken tog över lokalen 1926 och förblev här tills det var dags för flytt till nya Lidingö centrum på 1990-talet.

Vasaborgen

Vasaborgen med bostäder och affärslokaler tillhör också de byggnader som planerades redan 1913. Ursprungliga ritningar utfördes av arkitekt Jacob J:son Gate, men huset byggdes inte förrän 1923, då med Anton Wallby som arkitekt.

Huset är uppfört i 1920-talets klassicistiska stil med putsad fasad och markerade hörn. Under åren har Vasaborgen, utöver ett stort antal bostadslägenheter, hyst flera verksamheter med syfte att ge service åt villastadens invånare.

Här fanns under olika perioder bland annat postkontor, tvätt- och strykinrättning, polisens lokaler med arrest och ett pepparkaksbageri som spred väldoft över omgivningen. Mycket uppskattad var biografen Vasaborgen (en av fyra på Lidingö) som fanns i källarvåningen åren 1923–1962.

Parken intill Vasaborgen anlades samtidigt med byggnaden. Den kallas i dag Hästskojarparken, efter skulpturen Hästskojaren som skapades av lidingökonstnären Sven Lundqvist och kom på plats 2009.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

6. Vattängen

Lidingö villastads kontor. Hjalmar Arwin skjutsade sina fastighetsspekulanter med bil från Stockholm över den gamla flottbron till Lidingö.

Lidingö villastads kontor. Hjalmar Arwin skjutsade sina fastighetsspekulanter med bil från Stockholm över den gamla flottbron till Lidingö.


Vattängens gård finns markerad på den första kända kartan över Lidingö, som är daterad november 1661. Namnet Vattängen betyder ”den våta ängen” och kan härledas till den bäck som rann genom området.

Vattängens marker utgjordes av ett område på 61 hektar på ömse sidor om nuvarande Stockholmsvägen mellan Torsvik och Hersby. Gården var en av Lidingös mindre gårdar men skulle komma att bli den första kärnan i Lidingö villastads bebyggelse i början av 1900-talet då Lidingö på några få år gick från jordbrukssamhälle till köping.

År 1900 hade Lidingö 1319 invånare. Tio år senare bodde här 4 431 personer. Vad hade hänt?

År 1905 köpte Hjalmar Anderson (senare Arwin) bland annat gården Vattängen. Året därpå grundades AB Lidingö Villastad med Hjalmar Arwin som VD. I mangårdsbyggnaden, som uppförts på 1840-talet, flyttade villastadsbolaget in. Bolaget hade till uppgift att efter en uppgjord plan stycka av och försälja tomter avsedda att huvudsakligen bebyggas med enfamiljsvillor.

Försäljningen blev överraskande framgångsrik och åren 1906 till 1910 såldes över 450 tomter. Det första kvarteret som bebyggdes var Holmia.

Mangårdsbyggnaden

Mangårdsbyggnaden byggdes om 1906 efter ritningar av arkitekten Otilius Österberg för att utöver villastadsbolagets kontor även inrymma den av bolaget samma år inrättade småskolan. Två år senare fanns där också ett postkontor.

AB Lidingö Villastad lämnade Vattängen 1909 och etablerade verksamheten i de så kallade Canadaradhusen vid Kyrkviken. Bolaget flyttade dock tillbaka efter några år. Hjalmar Arwin skissade 1920 på en om- och tillbyggnad av mangårdsbyggnaden för att inrymma både villastads- och trafikbolaget. Arkitekten Jacob Gate bearbetade skisserna och 1925 beviljades bygglov för utbyggnaden.

På 1950-talet byggdes gården om för Lidingö stads tomtkontors ändamål. Byggnaderna har fått ge rum för olika kommunala verksamheter fram till mitten av 1970-talet. Numera finns Medborgarskolan och Lidingö vävstuga i lokalerna. Det mindre huset söder därom inrymmer pensionärsverksamhet.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

N: G. Dahlboms oljemålning från 1860. I bakgrunden skymtar Lidingö kyrka och Hersby gård med kvarn. Där kon står ligger idag Vasaborgen.

N: G. Dahlboms oljemålning från 1860. I bakgrunden skymtar Lidingö kyrka och Hersby gård med kvarn. Där kon står ligger idag Vasaborgen.

7. Hersbyholms stationshus

Hersbyholms station omkring 1907. Observera klockan i fasadens mitt. Vid stationen fanns under de första åren en särskild sidobyggnad med en liten servering och delvis med tälttak. Lidingö hembygdsförening.

Hersbyholms station omkring 1907. Observera klockan i fasadens mitt. Vid stationen fanns under de första åren en särskild sidobyggnad med en liten servering och delvis med tälttak.


Norra Lidingöbanan startade 1907 och Hersbyholm var ett av de första stationshusen som uppfördes. Lidingöarkitekten Axel Forsberg ritade denna och merparten av banans stationsbyggnader. Hersbyholm är det enda bevarade stationshuset längs Norra banan vars banvall låg längs den promenadväg som idag leder förbi byggnaden.

Hersbyholm var under de första åren Norra banans slutstation och fick sitt namn av Hersbyholms gård en bit bort. År 1909 förlängdes banan med ny ändhållplats vid Kyrkviken, intill nuvarande tennishallen. På vägen anlades en ny station vid Kvarnen.

Från början hade de flesta stationerna en öppen väntsal, ibland med en anslutande ”vattenkiosk” för läskedrycksförsäljning. Med tiden utökades kioskernas sortiment med bland annat tidningar och godis. Stationshusen inrymde dessutom ofta någon form av affär eller annan service.

I Hersbyholms station fanns fram till 1950-talet ett skomakeri som drevs av Carl Lourié, som även verkat som lärare i skomakeri vid öns skolor.

Alla stationshusen moderniserades på 1950-talet

Norra banan lades ned 1971 och Hersbyholms stationsbyggnad har därefter använts för olika ändamål, såsom skoaffär och restaurang.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

8. Telefonvillan

Bilden, sannolikt från 1930-talet, visar Telefonvillans manuella växel där dagligen åtta telefonister expedierade såväl inkommande som utgående samtal. Nattetid var växeln bemannad med två personer.

Bilden, sannolikt från 1930-talet, visar Telefonvillans manuella växel där dagligen åtta telefonister expedierade såväl inkommande som utgående samtal. Nattetid var växeln bemannad med två personer.


Rikstelefon

Lidingöborna var tidigt ute med att börja använda telefon. Redan 1883 fanns 22 abonnenter på ön och de betjänades av två telefonbolag.

”Rikstelefon” hade växel i fastigheten Nynäs (som främst var handelsbod) på Stockholmsvägen 109, och ”Allmänna telefonbolaget” var lokaliserade i Alexberg på Stockholmsvägen 101.

Telefonvillan uppfördes 1911 som telefon-, telegraf- och poststation vid Stockholmsvägen 68 och tillhörde Stockholms Allmänna Telefon AB. Bolagets emblem, en dåtida telefonlur omgiven av elektriska blixtar, syns alltjämt överst i gavlarnas mittparti.

Byggnaden ritades av arkitekten Ivar Callmander. I byggnadens övre våningar inrymdes bostadslägenheter.
Redan 1916 flyttades poststationen från Telefonvillan till Vasavägen 4.

År 1918 gick Allmänna telefonbolaget samman med det andra stora telefonbolaget Rikstelefon och kom att ingå i det nyinrättade Kungliga Telegrafverket.

Samtal och telegram

I Telefonvillan kopplades telefonsamtalen manuellt fram, till automatiseringen på 1930-talet. Telegramexpeditionen var i bruk fram till början av 1960-talet. Inkommande telegram expedierades ut till mottagarna med cykelbud, senare med bil.

Den som ville skicka ett telegram kunde skriva sitt meddelande på expeditionen och lämna det till expeditören genom en lucka i väggen. Lidingöbor som saknade telefon kunde också ringa från Telefonvillan. För ändamålet fanns två ljudisolerade telefonhytter, en för lokalsamtal och en för rikssamtal.

Mindre manuella telefonstationer fanns även i bland annat Brevik och Skärsätra.
Telefonvillan har under senare år använts bland annat till sy- och vävstuga, konferenslokal, pensionat/hotell och är idag ombyggd till bostäder.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

9. Lidingös äldre centrum

Nynäs handelsbod och Näsets krog

Fram till slutet av 1800-talet utgjorde området kring korsningen Stockholmsvägen/ Zetterbergsvägen en central punkt på Lidingö. Här möttes vägarna som band samman flera av de större gårdarna med kyrkan.

Här låg Sockenstugan och Krogen från 1700-talet samt från 1845 öns första skola, Klockargården. Söder om Stockholmsvägen, mittemot Näsets kvarn, låg Kvarnskolan byggd 1875, som också inrymde fattighus. Handelsboden Nynäs tillkom 1879.

Sockenstugan är den enda byggnad som inte finns kvar. Följande kvarvarande byggnader återfinns på kartan:

  • A. Klockargårdens första skolbyggnad uppförd 1845 som också innehöll klockarbostad.
  • B. Klockargårdens andra skolhus uppförd 1896 och tillbyggd 1911.
  • C. Klockargårdens skolbyggnader uppförda 1939 och 2009.
  • D. Kvarnskolan uppförd 1875 som flickskola, med fattigstugan inrymd i nedervåningen.
  • E. Näsets krog uppförd under 1700-talet. Vid denna tid tillkom många krogar utmed lands- och vattenvägarna mot Stockholm. Näsets krog sades hindra sockenbor att komma till gudstjänst i den närbelägna kyrkan och verksamheten upphörde troligen vid 1800-talets början. Byggnadens ägs idag av Lidingö stad.
  • F. Nynäs handelsbod, som uppfördes 1879 inrymde Lidingös troligen första handelsbod. Utöver alla i en lanthandel förekommande varor fanns här också poststation och fram till 1910 en rikstelefonstation. Lanthandeln upphörde på 1920-talet. Byggnaden är idag privatägd.
Karta över Kyrkviken

Stockholmsvägen – gick mellan Torsvik, kyrkan och Hersby gård, vidare mot Bo gård och till Elfvik.

Zetterbergsvägen – med sträckning från Sticklinge gård till kyrkan och Hersby gård, därefter vidare mot Gångsätra och flottbron som sträckte sig mellan Larsberg och Djurgårdslandet.

Vintervägen över skärgårdens isar slutade vid Kyrkvikens inre del och ledde, via Stockholmsvägen, vidare mot huvudstaden. 

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

10. Vagnhallarna – Norra Lidingöbanan

Norra Lidingöbanan var en betydelsefull del av den infrastruktur som tillkom i samband med att Lidingö Villastad etablerades i början av 1900-talet. Banan var i bruk 1907–1971 och sträckte sig mellan Kyrkviken och Ropsten och vidare till Humlegårdsgatan i Stockholm.

Några år före första världskriget transporterades vagnarna med färja mellan Islinge och Ropsten.

Här, mitt emellan stationerna Hersbyholm och Kvarnen, byggdes banans vagnhall, verkstad och en mindre rangerbangård. 1917 gjordes en tillbyggnad för att ge plats åt nya vagnar.

De gamla träbyggnaderna ersattes 1949 av dagens byggnad med ytterväggar av sandat fasadtegel, som uppfördes av Hamnbyggnadsbyrån AB på uppdrag av Lidingö Trafik AB.

Vid den här tiden hade en ny typ av stålvagnar tagits i bruk, vilket krävde nya yttre spår i anläggningen. I anslutning till vagnhallen byggdes ett garage för sex bussar som trafikerade norra Lidingö.

Norra Lidingöbanan lades ned 1971. Byggnaderna har därefter använts för olika ändamål, bland annat Squashhallen med restaurang, hotell och Friskis och Svettis. Den tidigare banvallen är numera i stora delar gång- och cykelväg utmed Kyrkvägen till Kyrkviken.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

11. Näsets kvarn

I det gamla samhället svarade väderkvarnarna för malning till husbehov. På 1840-talet hade Lidingö sju väderkvarnar, av vilka endast två återstår. Näsets kvarn uppfördes här 1845 som takflöjeln anger. Tidigare stod kvarnen på Södermalm i Stockholm. Där kallades den i folkmun för ”Kodön”, efter att en ko slogs ihjäl av de roterande vingarna.

Näsets kvarn tillhör en äldre typ, stolpkvarn, där hela kvarnhuset vrids mot vinden. Liknande kvarnar fanns i och kring huvudstaden redan under 1500-talet. Kvarnen var i drift främst under vinterhalvåret och den malde bäst för sydostlig och västlig vind. Under vissa tider maldes det både natt och dag. Kvarnbyggnadens maskineri är alltjämt bevarat.

Kvarnstugan, mjölnarens bostad, finns kvar invid Kvarnvägen. Den låga timrade byggnaden från 1800-talets mitt har förstuga, kök och kammare.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

12. Elverket

Elverkets interiör. På bilden syns personalen vid generatorerna. Elverkets första föreståndare var Ernst Wahlström. Lidingö hembygdsförening.

Elverkets interiör. På bilden syns personalen vid generatorerna. Elverkets första föreståndare var Ernst Wahlström.

År 1907, i samband med att Norra Lidingöbanan startade, började elkraft användas på Lidingö. Som strömkälla användes de första åren en ångdriven generator placerad vid det nedlagda kolförädlingsverket i Islinge.

Det första elektricitetsverket i Lidingö Villastad uppfördes 1910. Arkitekt var Alf Landén. Elkraften framställdes av fyra stora generatorer, tillverkade av ASEA, som drevs av dieselmotorer. Verket hölls igång dygnet runt och levererade elektrisk energi till Norra Lidingöbanan och villastadens hushåll.

Belysningsspänningen för hushållen begränsades i början till vissa tider på dygnet, då man ansåg det viktigast att säkerställa spårvägens drift.

Lidingö köping kopplades till det nationella elnätet 1918 då strömmen började levereras från Älvkarleby kraftverk. Elanvändningen i Lidingö ökade efterhand och i en informationsskrift redovisades det att 1930 fanns 357 elspisar i stadens hushåll. Fem år senare var det 960.

År 1948 byggdes elverket till åt sydöst och anläggningen fungerade därefter huvudsakligen som transformatorstation innan det lades ner på 1950-talet. Därefter har all elektricitet på Lidingö levererats från Stockholm.

Elverks-byggnaden har i många år använts för stadens ungdomsverksamhet. Idag har Musikskolan större delen av sin verksamhet här.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

13. Bo gård

Bo gård var en av Lidingös äldsta och största gårdar. Av närliggande gravfält att döma var gården betydelsefull redan under förhistorisk tid och kallades ursprungligen Vikby, byn vid viken, Kyrkviken. Namnet Bo innebar att jarlens förvaltare i skeppslaget bodde här. Gården omnämns 1379 i samband med Riksdrotsen Bo Jonsson Grips förvärv av Lidingö.

Byggnaderna fick 1777 sin nuvarande form av dåvarande ägaren Carl Pfeiff, officer i Gustav III:s tjänst. Två år senare blev Bo säteri, en skattebefriad gård.

 

Bo gård 1915. Bo gård i en lantlig omgivning med flera stora ekonomibyggnader som numera är rivna. Foto: Lidingö stadsarkiv

Bo gård 1915. Bo gård i en lantlig omgivning med flera stora ekonomibyggnader som numera är rivna.

Gårdsanläggningen saknar en huvudbyggnad. Vårdträdet på gårdsplanen finns ännu kvar. Några av fruktträdgårdens äppelträd har bevarats söder om byggnaderna. Av gårdens ekonomibyggnader återstår idag en husbehovskvarn från 1816, belägen på en villatomt vid Murarstigen. Jordbruket på Bo gård lades ned på 1950-talet.

Gården ägs i dag av Lidingö stad som 1975 genomförde en omfattande renovering. En av flyglarna används som samlingslokal.

Text av Lidingö stad och Lidingö Hembygdsförening.

14. Bo kvarn

Bo gårds husbehovskvarn som uppfördes 1816, är en av Lidingös två bevarande väderkvarnar och också en av Stockholmstraktens få bevarade kvarnar på ursprunglig plats.

Kvarnen är en så kallad stolpkvarn där hela kvarnhuset vrids mot vinden. Sådana kvarnar fanns redan på 1500-talet. Vägen som leder upp till kvarnen kallades tidigare Bullerbacken. Trolig förklaring till namnet är den bullrande verksamheten vid kvarnen.

Kvarntypen kallas även stubb- eller fotkvarn eftersom kvarnen vrids kring en stubbe eller stolpe.

Bo kvarn saknar sina vingar men arbetet med att få återskapa vingarna fortsätter.

Villan på tomten byggdes 1921.
 
Text av Lidingö stad och Lidingö Hembygdsförening.

15. Bygge och Bo

Utställningsområdet ”Bygge och Bo” uppfördes 1925 som resultat av en tävling som syftade till att visa ett ”idealt litet villasamhälle”. Vinnare blev arkitekt Sven Markelius och mottot för det vinnande förslaget var Ryggen mot världen – näsan mot härden.

Bygge och Bo, en broschyr från 1925.

Bygge och Bo, en broschyr från 1925.


Områdets lugna och avskilda karaktär, påverkad av svensk äldre småstad, är påtaglig och skiljer sig från den omgivande villastaden. Långsträckta, smala villor med flacka sadeltak ligger symmetriskt vid den då trafikfria Villavägen, avskilda endast av en smal förgård.

De mellanliggande planken bidrar till den slutna gatumiljön. En öppen plats, avsedd som lekplats, är utlagd i gatans fond. Ytterligare ett ”torg” är placerat öster härom, tänkt för affärer och konditori. 

Tomterna var avsedda att omges av plank för att uppnå den ostördhet som Markelius framhöll vikten av. De ursprungligen 19 villorna med sin klassicistiska dekor ritades förutom av Markelius (11 av husen) av Hugo Häggström, Sven Ivar Lind, Josef Peterson, Tage William-Olsson och Ture Wennerholm.

Området har av riksantikvarieämbetet förklarats vara av riksintresse för kulturmiljövården.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

16. Lidingöloppets mål

År 1965 väcktes tanken på ett terränglopp med Vasaloppet som förebild. Idén lanserades av Friidrottsförbundets generalsekreterare Bertil Larsson och Sven Lindhagen som skrev en artikel i Idrottsbladet. Sven Gärderud IFK Lidingö och Karl Axel ”Kacke” Karlberg läste artikeln och kom överens om att starta Lidingöloppet.

För bansträckning med mera kontaktades Lars-Eric Dahlstedt. Den första tävlingen på den tre mil långa sträckan gick av stapeln 10 oktober 1965, med start vid Hersby åker. Därefter har loppet startat vid Koltorps gärde. Målet har hela tiden varit vid Grönsta gärde.

Redan från början har Lidingöloppet samlat såväl elit som motionärer, med en stor andel internationella deltagare. Loppet kom att bli världens största terränglopp och är sedan 1982 noterat i Guinness Rekordbok. Tävlingarna samlar under tre dagar mer än 40 000 deltagare, varav 20 000 i huvudloppet.  

Under åren har Lidingöloppet, som genomförs sista veckan i september, utvecklats till ett omfattande evenemang - en folkfest som sätter sin prägel på hela Lidingö. Utöver det tre mil långa huvudloppet genomförs en rad olika tävlingar med deltagare i alla åldrar – från förskolebarn till de över 80 år.

IFK Lidingös Friidrottsklubb och Skid- och orienteringsklubb står som arrangör för Lidingöloppet och omkring 2 500 funktionärer från öns föreningsliv är engagerade.

Vid målområdet står ”Löparnas monument”, skulptur i brons på granitsockel, som skapades 1994 av lidingöskulptören Sven Lundqvist. Konstverket skänktes av lidingöbor och överlämnades av Hembygdsföreningen till Lidingö stad i samband med Lidingöloppets 30-årsjubileum. 

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

17. Grönstakolonin

I strandsluttningen mot Grönstaviken, på ett tidigare åkerfält, anlades 1910 ett område med friluftsstugor på mark som föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm arrenderade av Lidingö prästgård.

Initiativtagare till denna bebyggelse var reklammannen Stig Milles, en yngre bror till den kände konstnären Carl, samt föreningens sekreterare Sigrid Hård af Segerstad. Efter några år bildades föreningen Lidingö söndagsstugor. I en av de första stugorna bodde Anna Lindhagen, stadsfullmäktigeledamot i Stockholm.

Flertalet av de äldsta stugorna har byggts till, men området behåller fortfarande mycket av sin ursprungliga karaktär. De första fyra byggnaderna bestod av ett rum med kök och förstuga och vid entrén en enkel förstukvist eller veranda. De branta yttertaken täckta med tjärpapp ersattes efterhand med tegeltak. Till varje stuga hörde ett mindre markområde. Från början var trädgårdsskötsel ingen betydande sysselsättning. Friluftslivet med vandringar i skog och mark var det dominerande nöjet under den lediga tiden.

Beboddes året om

Husen hade kunnat användas året om. Inredningen var enkel med väggfasta bänkar och hörnskåp samt en vedeldad kamin. De små fönstren hade på tidstypiskt vis tätt sittande spröjsar. Vid ingången till området står ett timrat härbre som 1924 flyttades hit från Häradsbygden i Dalarna.

En smal bäck delar området i två delar och bebyggelsen ligger som en uppslagen bok på vardera sidan om denna. Därför kallades området i folkmun för ”Psalmboken”.

Kommunikationerna mellan centrala Stockholm och denna del av Lidingö var förhållandevis goda. Under somrarna fanns ångbåtsförbindelser genom Stora Värtan till flera bryggor på Bosön och från 1908 gick Norra Lidingöbanan fram till Kyrkvikens ändhållplats.

Grönstakolonin har av Riksantikvarieämbetet 1987 förklarats vara av riksintresse för kulturmiljövården med motiveringen att området ”utgjort en förbild för senare sommarstugeområden av mer folklig karaktär”.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Grönstakolonin 1913. Foto: Axel Swinhufvud, Lidingö Hembygdsförening.

Grönstakolonin 1913. Foto: Axel Swinhufvud.

18. Täcka udden

Lidingö har en plats i svensk flyghistoria. Ett synligt bevis på detta är några säregna byggnader vid Grönstaviken. Området heter Täcka Udden och en av byggnaderna är Sveriges äldsta flyghangar.

Uppfinnaren Carl Richard Nyberg (1858-1939), kallad ”Flyg–Nyberg”, kom som ung till Stockholm för att arbeta på en mekanisk verkstad. Han kom så småningom till Max Sieverts mekaniska fabrik i Sundbyberg och med stöd av Sievert kunde Nyberg i början av 1890-talet starta en egen fabrik. Där utvecklade han några av sina viktigaste uppfinningar, bland annat blåslampan, som blev en världsartikel. Uppfinningarna gjorde Nyberg ekonomiskt oberoende och han kunde vid 1900-talets början ägna sig åt sitt stora intresse, ”Flygmaskinsproblemet”, som han själv uttryckte det i sin skrift ”Minnesanteckningar” från 1938.

På en tomt vid Askrikefjärden lät Nyberg omkring 1908 bygga en verkstad, en flyghangar och ett bostadshus. Hangaren hade en ramp ut i vattnet och gavelväggen mot sjön kunde dras åt sidan. Taket var utformat för att ge bästa möjliga vind till en propeller som drev en generator vilken gav ström åt olika apparater.

Redan 1898 presenterade Nyberg ett förslag till flygplan för Svenska Uppfinnarföreningen och 1899 för Vetenskapsakademin. Maskinen hade två propellrar, fyra ställbara vingpar och en ångmaskin som drivkälla. Finansiärer för projektet saknades dock. På Täcka Udden började han experimentera med sin flygmaskin, kallad Flugan. Sommartid prövades maskinen på en rundbana byggd av trä och vintertid höll man till på Askrikefjärdens is.

Nyberg byggde även ett hydroplan som han kallade Hydran. Också detta drevs av en ångpanna. Vid en försöksflygning år 1912 gick ryktet att Nyberg flugit med sin nyaste maskin som exploderat. Sanningen var att maskinen exploderat på marken och att Nyberg var oskadd.

Nyberg gav med tiden upp flygplansförsöken. Till detta bidrog antagligen att bröderna Wright redan 1903 lyckats få upp Kitty Hawk i luften. Deras plan drevs av en explosionsmotor till skillnad mot Nybergs tunga ångmaskin. Han ägnade sig istället åt att studera viktiga flygplansdetaljer och blev framgångsrik när det gällde att framställa propellrar för både flyg och fartygsdrift. Hans kunskaper om aerodynamiska problem väckte respekt och uppmärksamhet hos dem som utvecklade flyget i Sverige.

Trots att Flugan aldrig lyfte och att Hydran exploderade, har den självlärde Nybergs experiment ansetts värdefulla för flygets utveckling. Flugan har en plats bland de flyghistoriska samlingarna vid Arlanda, där också Nybergs verkstad finns återskapad. Hangaren och verkstaden på Täcka Udden förklarades som byggnadsminne 1985.

Denna information finns endast på webben, platsen saknar fysisk kulturarvsskylt.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Till toppen av sidan