En välskriven rad poesi har kraften att ge läsaren stora tankar, djupa insikter och komplexa känslor. Är det därför som vi oftast tar den till hjälp vid stora, viktiga händelser i livet? För ibland är det bara en speciell vers, eller ett särskilt stycke musik, som kan spegla det mäktiga vi känner inombords.

Hur beskriver man uppvaknandet från sömnens och drömmens värld? Så här gör Tomas Tranströmer det i de inledande raderna i hans första diktsamling från 1954:

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Bilden av fallskärmshopparens mjuka nedstigning, om än med en plötslig knyck ibland, ger intuitivt en stämning som en saklig text ofta inte lyckas med.

Lägger man till poesins rytm och språkljud märker man att det poetiska språket är besläktat med musik. Ett ackord spelas, eller några toner ur en melodi – och med ens är man tillbaka tjugo år till just den där stunden, den där perioden, platsen. En liknande kraft finns i poesin. På litet utrymme, en textrad eller två, kan väldiga betydelser förmedlas.

Det poetiska språket

I poesin får själva språket – hur vi väljer att säga något – större spelrum än innehållet. Därmed inte sagt att innehållet är oviktigt. Men det poetiska språket, med sina bilder, kontraster och oväntade vändningar, ger oss nya upplevelser och vinklar, även av ett måhända banalt grundbudskap.

Ett exempel. Låt oss säga att jag är nöjd med där jag är i livet. Så här skriver Tomas Tranströmer i en haiku:

Se hur jag sitter

som en uppdragen eka.

Här är jag lycklig.

Tankarna dröjer sig kvar vid bilden av ekan, uppdragen på en trygg strand, kanske efter svårigheter och sökande efter fast mark under fötterna. Den poetiska bilden växer och förgrenar sig på ett sätt som den rättframma säg-det-som-det-är-textraden inte gör.

I dikten Fuga ställer Louise Glück en av de eviga frågorna:

Vad är en själ?

En flagga som hissats

för högt på stången, om du förstår vad jag menar.

 

Kroppen

hukar i den drömlika undervegetationen.

Själen verkar befinna sig uppe bland molnen, i himlen, medan kroppen kurar ihop sig nere på jorden. Längre fram i dikten doppar Glück sin poetiska penna djupare ner i problemet med det »ensamma självet«.

I mörkret sa min själ:

Jag är din själ.

Ingen kan se mig, bara du –

bara du kan se mig.

Detta säger något om hur det är att vara människa. Jag kan inte se in i andras själ med full klarhet – andra kan inte se in i min. På gott och på ont.

Kom och låna och läs poesi

Har du inte läst så mycket poesi? Kom och låna lite på biblioteket. Poesiavdelningen hittar du på utsidan av bibliotekets informationsdisk, mellan drama och feelgood.

Tips: Den första oktober besöker poeterna Agnes Gerner och Ingela Strandberg Lidingö stadsbibliotek för ett författarsamtal.

Välkommen!

Tolkning/översättning av Louise Glücks dikt är gjord av Jonas Brun.