Om fyra timmar är det dags för oss att ge oss av. Framför oss har vi det sista cirkelmötet, middag och en lång bussresa genom den indiska natten. Planet går vid tvåtiden i natt, indisk tid, och vi kommer fram till Sverige den 28/1 klockan 18.15, svensk tid. Idag har vi varit i en skola. Efter en mycket skumpig bussfärd med en skolbuss, kom vi fram både dammiga och kissnödiga. Vi hade dock ingen chans att gå på någon toalett eller ens hämta andan: framför oss satt ett hav av barn och ungdomar, man trummade på trummor, gav oss sjalar och emottog oss mycket högtidligt. Det vankades också dansuppvisning och när de gjort sitt, i vackra dräkter och med vacker musik, fick vi återgälda det hela med Små grodorna och vår glada sång. Efter detta fantastiska mottagande, placerades eleverna i grupper och nu var det indiernas tur att fråga oss om vårt land och våra liv. Vi lärare smög runt stolta och glada som vanligt. Sedan åt vi lunch och åkte hela den långa vägen hem hit igen. I förrgår kväll hade vi fest förresten! Dans och lagereld och en sen natt vid havet med sång och samtal. Igår kväll mötte vi ett antal indiska universitetsstuderande också. Vi hade lite kommunikationsövningar med dem och det var jätteroligt att se alla eleverna prata med varandra. Den kvällen fick vi också se på dans och dansa själva. Den här resan har varit alldeles fantastisk! Det mesta har gått bra. Eleverna ar alldeles fantastiskt duktiga på att inte klaga och sänka det goda humöret. Sa hur kan man ta farväl av Indien? En del längtar hem rätt mycket. Somliga säger att de ska äta hamburgare en gång i timmen under de sju timmarna vi vantar i Frankfurt. Andra tycker att det är både och. Det ska bli skönt att bli ren. Gott att äta något annat än ris. Skönt att sova i sin egen säng och bra att träffa familj och vänner. Men värmen. Och gruppen. Och alla de har dagarna där det händer mer än på tre dagar hemma. Jag ser vemod och lite sorg och idag, när vi stod på skolgården, föll det några droppar regn på oss. Då blinkade jag bort några tårar och överväldigades av den enorma tacksamhet jag tror att vi alla delar nu. Vi gjorde det här. Vi klarade det bra. Vi är klara med arbetet, har lärt oss otroligt mycket och det är dags att resa hem igen. Med blandade känslor. Diversity, som många säger när de talar om Indien. Diversity. Med dessa ord avslutar jag det sista brevet till er. För Gångsätra Gymnasium, Globala inriktningen, Indiska fakulteten Cecilia