Unga skrivare

Möte med ängel

Det var för sent. Jag visste det. Jag hade vetat det hela tiden. En tår trängde fram ur ögonvrån. För min inre syn stod Elsie där, torkade bort tåren.
"Gråt inte", skulle hon sagt. Min älskade lillasyster. När sjuksystern ropade mitt namn ryckte jag till. Och så var jag där, tillbaka på akuten.
"Emilia Lönn!" ropade sjuksystern igen, den här gången aningen irriterat.
"Ja", sa jag nedstämt. Hon kom fram till mig.
"Du kan åka hem nu. Din pappa väntar på dig", sa hon vänligt. Jag tittade mot utgången, där pappa stod lutad mot vägen.  "Men ta det lugnt. Du vill ju inte råka ut för samma cykelolycka som Elsie?" Jag ville helst inte bli påmind om hur hon hade dött.
"Tack", var det enda jag fick fram. Sorgen, saknaden var för stor. Hur kunde hon? Bara lämna mig? Vi som skulle fira hennes födelsedag, med tårta och allt! Jag gick fram till pappa, han kramade om mig länge och hårt.
"Varför var inte Erika här", mumlade han i mitt hår. Erika, det är min mamma. Hon jobbar som läkare i Kalifornien. Hon hade precis fått veta vad som hänt, och just nu satt hon på ett flygplan på väg hem.

Dagarna gick, men om det var 2 dagar, 2 veckor eller 2 månader visste jag inte. Och jag brydde mig inte heller. Inte när dagarna var så grå. Allt var som vanligt. Men inte för mig. Inte utan Elsie. En dag blev det för mycket, så jag cyklade ner till sjön. Det var mörkt, klockan var mycket. Månen låg gömd bakom molnen. Plötsligt kom den fram och kastade ett spöklikt sken över sjön.
"Varför, Elsie? Varför just jag?" skrek jag. Jag kunde höra ekot av min röst.
"Men Emilia, jag är ju här", viskade någon. Elsie? tänkte jag. Jag skakade av mig tanken. Elsie är borta. För alltid. Jag hade bara inbillat mig, tänkte jag. Men då stod Elsie framför mig. Min älskade lillasyster. Som var död.
"Elsie?" viskade jag, knappt hörbart.
"Neej det är jultomten", svarade hon. Det var hon!! Men ... ändå inte. Det var något som inte stämde. Det var Elsies blonda, långa lockar som böljade ner över ryggen. Det var hennes ögon, hennes ansikte, hennes händer. Men samtidigt inte. Hon var för ... vacker.  Inte min Elsie, i korta jeansshorts och linne. Den här Elsie, var annorlunda. Såg annorlunda ut. Det var ett slags guldfärgat sken runt omkring henne.
"Du är död, Elsie", sa jag.
"Tror du verkligen det?" svarade hon sårat.
"Men vad är du då?"

SLUT

* * * * * * * * * *

Det hemska med tystnaden

Stora tårar trillade ner från hennes stora bruna ögon. Vattnet svalkade hennes nakna fötter och en lätt bris rufsade om hennes mörka hår. Solen höll på att gå ned och mörkröda lågor täckte himlen. Hon vände sig om och gick långsamt tillbaka till stranden. Satte sig ner och lutade ryggen mot en sten som ännu var varm av den starka solen som varit på himlen några timmar tidigare. Hon blundade och en bild fladdrade förbi i hennes minne. Hon såg pojkens blonda hår och sorgsna ögon bakom de flammande lågorna. Bilden försvann och hon grät inte längre. Sorgen var för stor för det. Hon såg solens sista strålar bakom bergen i fjärran. Och hon somnade innan ljuset försvann.

Hon drömde oroliga drömmar. Pojken kom alltid tillbaka och hon hörde ett skratt, ett ont. Hon sprang, allt vad hon kunde. Och tårarna strömmade från hennes ögon. Hon hörde skriket i bakgrunden men visste att hon inte kunde vända om och hjälpa. Sen blev det tyst. Dödstyst.

Miranda Sandström Eklöf, 15 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Mötet

Vid kajen låg båtar inne. Stora lastfartyg, med olja eller liknande varor att frakta. Inga passagerarbåtar. Inga vittnen. Jag kollade på klockan,23.00.Jag var tidig. Jag flyttade över  vikten till andra benet, lade armarna i kors och blickade upp mot himlen. Mulet, grått. Solen hade gått ner, det var svårt att se. Jag kisade mot havet. Det var helt omöjligt att se deras motorbåt, men jag hörde den, när jag verkligen ansträngde mig. Jag slängde en blick bakom min axel och runt mig och försäkrade mig än en gång om att jag inte var förföljd. Jag var otålig men lugn. Jag svepte min svarta kappa tätare om mig, drog ner min svarta hatt lite i framkant. Det var en kylig kväll. Båten jag väntade på var fortfarande inte synlig men nu hördes motorljudet utan ansträngning på närmare håll. Jag stoppade in handen innanför jackan och tog ut plånboken, kontrollerade antalet falska sedlar och stoppade in plånboken innanför jackan i jackfickan. Nu kunde jag urskilja siluetten av båten med mannen i. Jag höjde handen för att visa att det var jag. Han kunde förmodligen inte urskilja detaljer än precis som jag. Men om han såg någon oönskad vänta på honom skulle han vända. Jag tog av mig hatten och snurrade den ett var innan jag satte på mig den igen. Det betydde "fritt fram". Kusten var klar, jag var inte förföljd. Han la till i hamn och bar iland en back. Hans ögon blev stora. Jag vände mig om för att se vad han tittade på och en man tornade upp sig bakom mig.
—Hallå, sa han strängt men lågmält när han upptäckte att vi visste om honom.
—CIA här, ingen ide att konstra. Följ mina instruktioner för ert eget bästa.
Jag gjorde tecken åt min kumpan att hoppa i båten med backen och följde sedan efter. Vi lät inte CIA polisen komma så nära att han kunde hoppa ombord. Vi hoppades att han inte var beväpnad. Han sprang, vi rivstartade. Förtöjningslinorna gick av. Just när vi trodde att vi klarat oss upptäckte vi en siluett av en båt jämsides med oss.
-Vi gör upp affären när vi skakat av oss dem, sa jag och vi lade i full gas. De kom närmare!

Uma Walther, 13 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Tjuven

Fan, fan, fan.
Hur kunde de veta?
Jag hade ju gömt alla bevis på att det var jag som hade tagit de där pengarna,
Det var ju bara en femhundralapp, de hade säkert massa såna. Och den hade ju legat där ensam på botten av den där burken på det där tomma hallbordet.
Fan, fan, fan också!
Tänk om polisen skulle komma och ta mig. Jag kanske hamnar i fängelse. Det kanske blir dödsstraff! 
Eller så får jag en rejäl utskällning av Alice, min kompis mamma, som pengarna tydligen tillhörde.
Fan, fan, fan.
Kan man hamna på ungdomsvård, eller kanske psykhus för att ha snott en femhundring från sin bästa kompis mamma? 
Skulle inte tro det va...
Men tänk OM...!
Jag får antagligen utegångsförbud, och jag som skulle på den där konserten nästa vecka.. fan...
Jag måste rymma!
Komma ifrån denna plats. Slippa dödsstraff, psykvård eller vad det nu var som jag skulle utsättas för.
Jag rymmer bortom bergen, till den plats där inga bekymmer finns. Till djungeln, kanske till Mowgli och Baloo.
Eller jag åker till den plats där Harry Potter och Hogwarts finns!
Eller kanske...
Ja, fast nää... Det vore kanske bäst att gå hem, ta emot smällen och låta det va...
Ja, det blir nog bäst så!
 
Fredrika Synnemar 14 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Möte med en ängel

Jag vaknade av kvittrande fåglar. Solen sken på min ansikte. Jag tittade runt mig men pappan var borta. Jag började få tårar i ögonen. Jag såg en gammal man som kom fram till mig och sa att min pappa har dött och min bror har försvunnit. Killen kom fram till mig och kramade mig. Vi har hyrt ett rum på hotell. "Vi måste göra något annars kommer de döda mig" sa killen. Han ville följa med mig till USA men efter en vecka dog han och lämnade mig ensam.
 
Du var min ängel. Du som har ändrat dig till en bra människa för min skull. Du som dödade din kompis för att rädda mig. Du som tog hand om mig hela vägen. Jag fortsatte min väg själv till USA utan honom. Du var den vackraste ängel jag någonsin har träffat.
 
Maryam Alsaqa 15 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Utan titel

* * * * * * * * * *

Utan titel

Alicia 12 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Vem är du?

Vem är du?
Som rör dig stressat fram över torget
Vem är du?
Som drar i kopplet till din hund
Vem är du?
Som stressat, men målmedvetet rör dig framåt
Vart ska du?
Är du på väg till en vän?
Vart ska du?
Ska du bara rasta hunden?
Vart ska du?
Eller skulle du köpa nåt i nån affär, och passade på att rasta hunden i samma veva?

Ja, hunden verkar i alla fall vara glad för att han får komma ut...

Antonina 16 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Gläntan

Där satt någon i gläntan den varma vårdagen i april.
Vem var det?
Jag gick närmare, varför sitter någon i min glänta, min hemliga glänta.
Det är ingen som vet stigen in och solen lyser där. Där brukar jag vara när jag vill vara ifred. Det är stora höga träd runt gläntan.
Jag går fram till personen, hon är ganska lång, runt ansikte och hennes blonda lockar blåser lätt i vinden. Hon blundar och verkar tänka på nåt roligt. Hon ler. Jag säger hej vad gör du här. Hon fortsätter blunda och säger jag har väntat på dig

Anonym

* * * * * * * * * *

Utan titel

Jag blundar och känner hur vinden leker med mitt hår. Hur solen värmer min rygg, och hur fågelkvittret tränger in i mina öron. Blommorna bär en stark doft av sommar. Jag hör lövens eviga lek med vinden, prasslande susande och så levande. Så drar ett moln över solen, vinden och trädens blad slutar att leka och fåglarna tystnar. Då öppnar jag ögonen, reser mig upp och går min väg.

Sandra Törnquist 11 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Utan titel

Jag blundar och drar fingrarna över de mjuka stråna.
Låter solens strålar leka över mitt ansikte.
Jag låter fåglarnas kvitter sjunka in i mig, djupt in.
Vinden fångar mina gyllene lockar. Jag slår upp ögonen och tittar, tittar på den stora vackra eken. Där bladen gungar lätt i vinden. Där fåglar sjunger.
Eken står där så mystisk. Som om den vaktade en hemlighet, jag visste vilken.
Jag börjar gå mot den. Jag drar handen längs den släta barken. Det är då jag ser henne,
där ute på ängen. Hon sjunger visan hon brukade sjunga för mig innan jag somnade. Hennes midjelånga hår flyger omkring henne. Hon doftar av parfymen hon fick av pappa en julafton för många år sedan.
Mamma, min Mamma som dog i cancer. Jag är inte rädd som jag var första gången jag såg henne. Jag är bara ledsen. För även om jag kan se henne kan jag inte röra henne. Hon är förlorad en av de... En ängel. Hon ler mot mig det är ett sorgset leende. Jag känner tårarna bränna bakom ögonen. Jag vänder mig om och springer. Bort från mamma, bort från smärtan....  

Cecilia Sundström 12 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar med Cannie Möller sommaren 2010)

* * * * * * * * * *

Det känns som att jorden snurrar för snabbt

Jag hänger inte med.
Jag kommer på efterkälken och och blir bara yr.
Allt känns så nytt.
Allt händer på samma gång.
Kan man bara inte stoppa allt för några sekunder?
Var finns pausknappen?
Men den finns ingenstans.
Den går inte att hitta.
Jag önskar att jag kunde sluta tänka.
Men jag måste tänka för att stilla allt.
Tänka på något annat....

Pauline 14 år (deltagare i bibliotekets skrivardagar våren 2008)

Vill du dela med dig av det du skriver? E-posta dina texter till adressen till höger så lägger vi ut dem här. Välj själv om du vill vara anonym eller inte.